En längtan.

Ute snöar det ganska mycket och vintern verkar åter vara på gång. Inne sitter jag här framför datorn och vill inte sticka näsan utanför dörren. Det är något som har hänt i relationen mellan mig och vintern och jag vet inte riktigt vad det är.

Förut har jag alltid älskat snö och vinter. Har alltid maxat tillfällena att vara ute i skidspåren och i naturen. Har haft stor ångest varje vår när snön försvinner. Riktigt så är det inte längre. Jag tycker inte det är lika roligt med vinter som jag tyckt tidigare. Jag tycker inte det är lika roligt att harva runt i samma halvdåliga skidspår - förut åkte jag oavsett.

Vad som gjort att min inställning till vintern har ändrats vet jag inte exakt. Det kan vara att varje gång det kommer snö och blir fint så blir det milt och töväder dagen efter och den där glädjen man känt över vintern byts ut till uppgivenhet. Ungefär som att någon ska ta ner en på jorden för man får inte bara vara glad. Nej, vintern är inte som den var förut och det tycker jag är trist.

Men tro nu inte att jag bara sitter inne och tjurar över att vintrarna inte längre är som förr. Det gör jag absolut inte. Men jag måste erkänna att en längtan efter ljumma och ljusa sommarkvällar växer sig allt starkare i allt detta mörka. Jag längtar något grymt efter att ge mig ut i skogen och springa och även tillsammans med kameran. Och särskilt efter att få ta de där bilderna som ligger och väntar på att tas. Det måste bara bli varmt och snöfritt ute först. Men då, då kommer min längtan att stillas.

När snön har smält och värmen kommit åter - då återvänder jag till den här platsen.

Önskar er en fortsatt bra onsdag.
Kram Carina