Denna måndag har snön fullkomligt vräkt ner här ute. Stora flingor har fallit ner från himlen och nu ser det ut som riktig vinter igen. Jag tror jag gillar det. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Och visst är detta konstigt. Jag som alltid älskat vintern och att få åka skidor. I år vet jag inte vad som har hänt. I vanliga fall hade jag hoppat högt av förtjusning över att vintern äntligen är här på riktigt men nu, nja. Det känns nästan som att det kvittar.
Känner mig lite likgiltig över snön och möjligheterna att spänna på sig laggen. Längtar nästan mera efter att springa i skogen när marken är bar. Tror till viss del att min sinnesstämning beror på att det varit så lite snö hittills. Att när man åkt skidor har man fått trängas med många andra på den korta slinga som funnits att tillgå. Och det är inte min grej. Nej, när jag tränar vill jag helst vara ensam. Känna mig som jag är helt själv där ute i skogen. Få vara själv med mina tankar. Inte ha någon hetsig person som ska hänga på. Inte känna mig stressad. Det kanske är detta det beror på. Jag vet inte.
Och så längtar jag efter mitt paradis. Åh, vad jag längtar. Längtar efter välbekanta dofter. Välbekanta stigar. Suset i tallkronorna. Gnisslet från årorna när man ror den lilla ekan. Efter fiskarna som vakar om kvällarna. Efter vägen upp till platsen jag härstammar från. Efter den finaste tallåsen i världen. Efter värmlandsskogarna som är de bästa. Längtar så mycket att det nästan gör ont i hjärtat. Därför blir det några bilder från den bästa platsen i världen. Den plats som för alltid har den första och största platsen i mitt hjärta.
Ha det bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för du lämnar några ord hos mig!