Lika nu som då.

Hjärtklappning. Ont i magen. Nervös. Orolig. Mår illa. Onödig energi slösas. Ångest. Vill så gärna. Men det går bara inte.

Skulle så gärna vilja stå på startlinjen än en gång. Bara för att det är roligt. Ge mig iväg och köra järnet. Bara bry mig om min egen prestation. Men det går inte. Det är lika nu som då. Så fort det är en prestation inblandad. Tidtagning. Något mätbart. Andra kommer se hur jag presterat. Då går det inte.

Jag skulle så gärna vilja kunna ta en tävling bara på skoj. Göra det bara för att det är roligt. Inte känna någon press. Och det är ingen som sätter någon press på mig. Mer än jag själv. Och den pressen är inte rolig kan jag lova. Den pressen har lett till många sömnlösa nätter. Ont i magen så fort det var dags för en tävling. Det spelade ingen roll hur bra jag presterat på träning. Så fort det var tävling gick det inte.

Och det är lika nu som då. Hade i princip fixat en startplats till en tävling jag så gärna vill åka. Men så kom de välbekanta känslorna och den sömnlösa natten. Lika bra att inse att det inte är någon idé. Varför utsätta sig för saker man mår riktigt dåligt av? Även om man så gärna vill.

Nej, det är bara att inse att vissa saker blir inte bättre med åren. Hur gärna man än vill. Vissa saker gör man bäst i att klara sig utan. Även om man inte riktigt vill erkänna det. Fasen, att det ska vara lika nu som då.

Glädje! - det är ju så det ska kännas.

Blåst och små vassa snökorn som yr gjorde att dagens tänkta skidpass slopades. Bara det inte hade blåst så mycket hade det gått bra. Gillar verkligen inte kylan som följer med vinden. Som gör att man blir kall ända in i märgen. Nej, det blir till att hoppas att vinden antingen avtar till kvällen eller så får det bli ett intervallpass inomhus i stället. Den som lever får se.

Hoppas ni alla har en bra måndag!
Kram Carina.