Hur gick det här till?

Liten är inte så liten längre. Vill pröva egna vingar. Göra saker utan mamma och pappa. Vågar åka hem till kompisar ensam. Blir sakta men säkert mer och mer självständig. Samtidigt som jag tycker det är underbart att hon blir just mer självständig och vågar göra saker så är det lite, tja sorgset. Eller kanske inte sorgset, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslorna.

Man kommer aldrig mer få uppleva saker för första gången. Aldrig mer få se det första leendet. Aldrig få se de första trevande stegen för första gången. Aldrig mer få höra de första orden för första gången. Aldrig mer se henne klara cykla utan stödhjul för första gången. Jag tycker verkligen det är roligt att få följa utvecklingen och se den person hon börjar bli. Men lite sorgset känns det att hon aldrig mer kommer att vara liten. Att hon blivit en stor tjej. Tiden har bara rusat iväg. Det var ju alldeles nyss hon kom till oss och var en liten skrutt. Och nu är hon på väg att bli stor. Hur gick det här till?

Älskade unge, hur kan du ha blivit så stor?

En galen eftermiddag är snart till ända. Hade trott att jag skulle kunna ta det lugnt efter att jag varit på behandling. Kan meddela att det blev långt ifrån lugnt. Telefonen ringde i tid och otid. Mat skulle lagas. Tvätt hängas. Kläder strykas. Emma hämtas. En pannlampa hittas. Och icke att förglömma: en tand skulle letas rätt på (andra tanden och första framtanden trillade ut i natt när hon sov men hittades inte på morgonen. KATASTROF!! Tur då att mamman är bra på att hitta saker och lyckades på första försöket…..). 

Nu efter nattningen så tänker jag inte göra ett endaste dugg mer i dag. Nu är det min tur att ta det lugnt. Krypa upp i soffan och njuta av brasan som sprakar. Och i morgon är det fredag!!! Då hoppas jag på många timmar att göra vad jag vill på :).

Trevlig torsdag!