Tror minsann att jag börjar komma på bättringsvägen. Den där vägen då krypandet i kroppen så sakteliga börjar ge sig till känna. Rastlösheten. Oron. Så i dag tog jag tillfället i akt, tog med mig kameran och gick ut på en promenad i dagsljuset.
Otroligt skönt att röra på sig. Ingen träning att tala om men ändå. Just det där att få röra på sig. Känna att man gjort något. När man är ute så där och går i välbekanta omgivningar är det lätt att missa massa saker. Bara se det där "vanliga". Det som alltid är där. Men när man tar sig tiden. När man verkligen
tittar på det som finns runt om. När man öppnar ögonen. Då kan man upptäcka att världen i ens närhet är ganska så vacker.
På bättringsvägen som sagt men ändå lite sorgsen i hjärtat. En släkting som varit en stor del av min barndom och uppväxt. En släkting som bara så där inte längre finns hos oss. Jag vet att livet är så här. Inte för evigt. Men det känns ändå konstigt att vi inte kommer att ses. Inte i det här livet i alla fall. Vila i frid morbror Sten <3.
Ta hand om varandra!
Kram Carina.
Hej fina <3
SvaraRaderaLedsen att läsa att en kär släkting och vän inte längre finns hos er. Intellektuellt kan man förstå att så här är livet, känslomässigt gör det ont och man vill inte att det ska hända.
Dina vinterbilder är så vackra. Vad skönt att få gå ut med kameran och koppla av.
Stor kram, glad att du mår bättre! Sköt om dig
Lotta
Tack för dina ord! Ja, det är lite svårt att förstå att alla inte kommer finnas för evigt. Men livet är ju så så det är bara att gilla läget.
RaderaDet är onekligen väldigt skönt att ta turer med kameran - det vet ju du ;).
Hoppas du har en bra helg!
Sköt om dig! Kram Carina
Tack snälla!
SvaraRaderaSka kika in hos dig för lite tips ;).
Ha en härlig helg du med!
Kram Carina