header

header

1 november 2013

Måste få det ur mig.

Om det är någon som inte vill läsa om lite gnäll så är det nog bäst att hoppa över dagens inlägg ;).

Nu är det så där igen. Det där ekorrhjulet som snurrar på. Hinna med jobbet. Tvätta. Laga mat. Stryka. Försöka hålla undan dammråttorna. Orka vara mamma. Hitta på saker. Orka vara en bra dotter/fru. Och så vidare. Allt detta medan tankarna snurrar i huvudet. Allt medan jag känner att greppet om mig själv förloras allt mer.

Ska det vara så här? Livet? Att man inte ska hinna med att få vara sig själv? Att tiden för just det inte verkar finnas? Bara för att jag blivit vuxen och arbetar, blivit mamma, sambo och fru så är jag fortfarande jag - Carina. Jag är fortfarande den där flickan/dottern/tjejen/kvinnan som fantiserar och drömmer. Som älskar att sitta med näsan i en bok - drömma sig bort. Som älskar att vara ute i skogen - känna alla dofter, höra djuren, känna lugnet. Som älskar att få vara kreativ och förverkliga det som finns inom mig. Jag vill fortfarande känna mig fri och bekymmerslös. Jag har fortfarande en massa saker som jag vill göra. Jag vill fortfarande utvecklas.

Jag kanske låter väldigt egoistisk men just nu känns det som att hur mycket jag än kämpar och kämpar så kommer jag aldrig upp till ytan. Det känns snarare som en hand tagit ett fast grepp för att i stället hålla mig under den. Som om jag håller på att simma vilse och tappa bort mig själv.

Kanske är det insikten om min egen odödlighet. Att jag faktiskt inte kommer att finnas här för evigt. Att jag kommit över gränsen och att varje dag innebär en dag närmare slutet (eller för all del början på något nytt, okänt) som får mig att känna så här. En för tidigt 40-års kris? Kanske. Jag vet inte. Men det jag vet är att jag vill hitta tillbaka till mig själv igen. Låta den där lilla flickan med alla drömmar och fantasier få en chans. Jag vill känna glädje och hitta möjligheter i stället för att känna måsten och hitta  svårigheter.

Inte den mest uppiggande läsningen så här den första november men jag var tvungen att få det ur mig. Så kan det vara i bland. Livet är inte alltid på topp.

Trevlig helg!
Kram Carina.

8 kommentarer:

  1. Fin bild och tänkvärda ord. Emellanåt snurrar hjulet för fort för att vi ska hinna med oss själva. Kram och kul att se dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla!

      Det var kul att träffa dig också :).
      Kram Carina

      Radera
  2. Det är bra att få ur sig sina känslor, så det är bara att "gnälla" på. Den där känslan "ska livet vara så här?" känns igen, den dyker upp när det blir lite för mycket som snurrar runt mig. Jag hoppas att du snart hittar tillbaka och känner att du får möjlighet att vara den Carina du vill vara.
    Ta hand om dig fina du! Kram Jennifer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Jennifer!

      Ta hand om dig också!
      Kram Carina

      Radera
  3. Så är livet ibland Carina. Ibland behöver vi lätta på trycket och släppa ut allt det jobbiga. När det blir för mycket och kokar över.Och jag tror att vi alla kan känna igen oss. Vissa perioder i livet är intensivare än andra och då vi känner att vi inte räcker till för allt vi måste och vill. Jag hoppas du finner din balans Carina och hittar tillbaka till den Carina du vill vara.

    Ta hand om dig kära vän!♥

    Kram Lotta

    Ps. Tack snälla för din fina födelsedagshälsning hos mig. Värmer så gott ska du veta.♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack Lotta!

      Ta hand om dig också min vän <3.
      Kram Carina

      Radera
  4. Finaste du, jag känner så igen mig! Vet också att de här tankarna och känslorna kommer och går. Ibland känns det tyngre, så rullar det på igen och balansen känns mer återställd. Tankarna om att tiden går och att allt inte är för evigt tar också tag i mig ibland. Det är som att åka in i ett hinder, det gäller att ta sig förbi det och gå vidare.

    Jag jobbar med att prioritera balans och i och med det avstår jag också (ibland) från det som jag vill men vet att det blir för mycket. Fick biljetter till Broadway för att se Romeo och Julia med Orlando Bloom. Det var SÅ lockande, men jag kände i hela kroppen att med arbete, packning, fix, ärenden....fick det min puls att öka. Fick tacka nej och jag hann träna istället och äta godis framför TV:n ;)

    Det blir bättre! Stor kram vännen
    Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack finaste Lotta!

      Låter bra att det blir bättre min vän <3.
      Stor kram Carina

      Radera

Tack för du lämnar några ord hos mig!