I dag kom det, första bakslaget på dagis. Efter att sambon lämnat vid 9 i morse så ringde fröken 15 min senare och bad mig komma för Emma var jätteledsen och ville hem. Som tur var hade jag precis tagit mig ur duschen (vill poängtera att jag INTE hade sovit så länge utan hade städat och tränat) så det var bara att kasta på sig kläderna, dra en kam genom håret och slänga sig i bilen. När jag kom dit så hade hon lugnat ner sig men direkt hon såg mig sträckte hon ut armarna, kastade sig i min famn och grät att hon ville hem. Lyckades i alla fall övertala henne att vi skulle gå in till dom andra barnen och leka lite innan vi for hem. Det här var precis det jag har oroat mig för som tusan - att hon inte ska vilja vara på dagis och att hon ska bli ledsen. Hur fasen ska man kunna jobba om man vet att det inte är bra med Emma? Ett är då säkert, om hon inte kommer att trivas så kommer det gå åt skogen för mig. Jag har ju redan svårt för att man är mer eller mindre tvungen att lämna bort sitt barn på dagis. Vet ju att dom flesta, så också vi, inte har något val men det gör ont i mig att jag är tvungen att göra det. Man har ju inte skaffat barn för att andra ska ta hand om dem!Tänk vad tiderna har förändrats dom senaste 20-25 åren, den tid då en annan har vuxit upp. När jag var liten hade jag turen att ha en mamma som var hemma med mig ända tills jag var 7. Nog för att hon arbetade - hon var dagmamma - men hon var ändå hemma och det kunde jag också vara. Visst förstår jag att det inte är ekonomiskt möjligt för alla men det känns ändå som att det är ett hårdare klimat i samhället idag. Det är mer prestige, prestationsfixering, det yttre räknas mer än det inre. Man kan ju fundera på vart vår värld är på väg och vilken roll och betydelse den lilla människan ska ha. Ska inte gå djupare in på det här men det är sådana här saker som snurrar i mitt huvud för tillfället.
Nu ska jag se till att familjen får en lugn helg och sen tar vi nya tag på måndag och hoppas att det går bättre då. Kanske skulle man ta och köpa en lott eller spela på hästar och dra in några miljoner i helgen- då slapp jag ju oroa mig för framtiden. Yeah, right - drömma går ju ;)
Trevlig helg!
hej och jag förstår precis hur du tänker. vår äldsta dotter fick vara hemmabarn till hon själv ville gå och leka(4 1/2år). vår minsting (2år) ska börja inskolningen på tisdag. det kommer säkert att gå toppen! alla barn är olika och vi har fått en blyg och försiktig förstatjej och en oblyg och framåt andratjej.
SvaraRaderasom mamma som vill man göra det bästa, gör det som känns rätt i hjärtat för dig. låt inskolningen ta sin tid. (om det går för jobbet) att separeras från sina föräldrar och lämnas i en annan mijlö, borde vara en svår period för ett litet barn. nästan alla barn i dagens samhälle går på dagis och alla jobbar för att få mer pengar!jag vill ha tid att leva, men att gå mot strömmen är inte alltid lätt och det är något jag ofta får argumentera för, så visst är det tufft att vara människa i dagens samhälle.
jag tycker att dina tankar och det du känner bara bevisar att du är människa och mamma, det borde finnas fler som du:)
kram från en hemmamamma i tiden